Ett tag till...

- Vem är du? - Döden. - Har du kommti för att hämta mig? - Jag har gått intill dig länge. - Jag vet, kan du inte vänta ett tag till?

Jag tycker inte om att prata om döden, jag har ingen bekväm relation till döden. Jag har svårt att acceptera att jag ska dö någon gång och jag har svårt att acceptera att andra runt omkring mig ska dö.
En nära släkting till mig är väldigt sjuk, det är väldigt kritiskt.
Jag har försökt ställa in mig på det värsta men jag vet inte hur jag kommer reagera ändå.

Jag har väldigt kluvna känslor för mitt i all sorg så känner jag lycka över att ha fått haft denna person i mitt liv och att denna person fått träffa mitt förstfödda barn. Egoistiskt skulle jag vilja att denna person skulle få leva länge till och få se min son bli större men samtidigt vet jag att det är svårt.

Det är på något sätt svårt att förstå att denna person kanske inte kommer finnas mer i mitt liv. Oavsett om personen överlever eller inte så kommer den här personen alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0