Att bli tagen på allvar när man söker vård
Jag vet att det finns bra människor som jobbar inom vården, och jag vet att det är många som får hjälp problemet är att få komma till dessa människor som faktiskt kan hjälpa en.
Det har med jämna mellanrum dykt upp artiklar i Dagbladet och Sundsvalls tidning om Timrå tjejen Jill som dog för att hon blev nekad ambulanstransport. Och det skrämmande med detta och flera andra fall är att man inte tas på allvar när man i ett första skede är i kontakt med vården.
För att inte dra upp andra människors historier kan jag berätta om när jag sist sökte vård på Sundsvalls sjukhus.
I vintras var jag till tandläkaren och drog en visdomstand. Sedan gick jag hem och pjålade mig och mådde inte bra och tänkte att ja men jag är väl fjantig. Sedan på natten vaknade jag och tyckte att jag hade svårare att andas och tordes inte somna om. Så på morgonen såg jag ju att jag svullit i halsen (tänkte att ja men det där berodde säkert på att jag legat på sidan) ringde tandläkaren och de ville att jag skulle komma in på eftermiddagen för att kolla om jag var tvungen att äta penecillin.
Hur jag såg ut på morgonen
Mitt på dagen
Från morgonen till eftermiddagen svällde jag upp dubbelt så mycket och när jag kom till tandläkaren så sa han att det var en infektion, att det måste legat bakterier bakom tanden som följde med ner i hålet och vandrade ner mot halsen. Så han skrev ut penecillin men jag mådde verkligen jättedåligt på kvällen och till slut åkte jag in på sjukhuset. Väl på akuten tittade sköterskan på mig, gick och frågade läkaren, och sa att "detta är inte ett fall för oss, åk ner på vårdcentralen (primärjouren) i stan. Så jag åkte dit och fick vänta där. Fick träffa en läkare där som sa "detta är egentligen inte ett fall för oss utan för tandläkaren". Jo jag vet sa jag men jag har lite svårt att andas och prata. Ja hon tog blodprov för att se vad jag hade för sänka och gav kortisontabletter för svullnaden och sa att svullnaden skulle lägga sig inom 20 min. 20 minuter gick och svullnaden la sig inte ett dugg. Så kom hon in och och sa att hon tordes inte skicka hem mig för jag hade så hög sänka närmare 170 så hon skickade mig upp till akuten igen. Där satt jag hela kvällen. Till slut efter att jag gnällt och hotat att gå hem och inte komma tillbaka så fick jag träffa läkaren för öra, näsa hals och han sa att det var en kraftig infektion och jag blev inlagd. Jag var då så svullen att jag knappt kunde prata, för infektionen tryckte upp tungan i gomen, halsmandlarna var också väldigt svullna. Min sänka gick upp i 240 (sänkan på en frisk person ligger under 8) och jag fick behandlas i 4 dagar med två olika penecillin intravöst och jag fick reaktion på ena penecillinet för det var så starkt.
Sedan fick jag åka hem och äta penecillin i 10 dagar till. Så om jag inte stått på mig då? Om jag bara åkt hem?
Det är jättelätt för dem som sitter och säger att Jill borde ha åkt in med någon annan men när man får höra att man inte är ett akutfall, prioriterat fall ja vad ska man då göra?
Man ska inte som patient behöva bråka och stå på sig för att få hjälp för de som inte orkar göra det, de är de som verkligen blir drabbade illa.
Alla har rätt till bra sjukvård, tyvärr får inte alla det.
Det har med jämna mellanrum dykt upp artiklar i Dagbladet och Sundsvalls tidning om Timrå tjejen Jill som dog för att hon blev nekad ambulanstransport. Och det skrämmande med detta och flera andra fall är att man inte tas på allvar när man i ett första skede är i kontakt med vården.
För att inte dra upp andra människors historier kan jag berätta om när jag sist sökte vård på Sundsvalls sjukhus.
I vintras var jag till tandläkaren och drog en visdomstand. Sedan gick jag hem och pjålade mig och mådde inte bra och tänkte att ja men jag är väl fjantig. Sedan på natten vaknade jag och tyckte att jag hade svårare att andas och tordes inte somna om. Så på morgonen såg jag ju att jag svullit i halsen (tänkte att ja men det där berodde säkert på att jag legat på sidan) ringde tandläkaren och de ville att jag skulle komma in på eftermiddagen för att kolla om jag var tvungen att äta penecillin.
Hur jag såg ut på morgonen
Mitt på dagen
Från morgonen till eftermiddagen svällde jag upp dubbelt så mycket och när jag kom till tandläkaren så sa han att det var en infektion, att det måste legat bakterier bakom tanden som följde med ner i hålet och vandrade ner mot halsen. Så han skrev ut penecillin men jag mådde verkligen jättedåligt på kvällen och till slut åkte jag in på sjukhuset. Väl på akuten tittade sköterskan på mig, gick och frågade läkaren, och sa att "detta är inte ett fall för oss, åk ner på vårdcentralen (primärjouren) i stan. Så jag åkte dit och fick vänta där. Fick träffa en läkare där som sa "detta är egentligen inte ett fall för oss utan för tandläkaren". Jo jag vet sa jag men jag har lite svårt att andas och prata. Ja hon tog blodprov för att se vad jag hade för sänka och gav kortisontabletter för svullnaden och sa att svullnaden skulle lägga sig inom 20 min. 20 minuter gick och svullnaden la sig inte ett dugg. Så kom hon in och och sa att hon tordes inte skicka hem mig för jag hade så hög sänka närmare 170 så hon skickade mig upp till akuten igen. Där satt jag hela kvällen. Till slut efter att jag gnällt och hotat att gå hem och inte komma tillbaka så fick jag träffa läkaren för öra, näsa hals och han sa att det var en kraftig infektion och jag blev inlagd. Jag var då så svullen att jag knappt kunde prata, för infektionen tryckte upp tungan i gomen, halsmandlarna var också väldigt svullna. Min sänka gick upp i 240 (sänkan på en frisk person ligger under 8) och jag fick behandlas i 4 dagar med två olika penecillin intravöst och jag fick reaktion på ena penecillinet för det var så starkt.
Sedan fick jag åka hem och äta penecillin i 10 dagar till. Så om jag inte stått på mig då? Om jag bara åkt hem?
Det är jättelätt för dem som sitter och säger att Jill borde ha åkt in med någon annan men när man får höra att man inte är ett akutfall, prioriterat fall ja vad ska man då göra?
Man ska inte som patient behöva bråka och stå på sig för att få hjälp för de som inte orkar göra det, de är de som verkligen blir drabbade illa.
Alla har rätt till bra sjukvård, tyvärr får inte alla det.
Respektlöst med bristande empati, samhället vi idag verkar och lever i.
När slutade folk att visa varandra respekt? När slutade folk att bry sig om andra? När började det att bli helt okej att slänga ur sig precis vad som helst för att "alla har ju rätt till en åsikt".
Ibland kan jag som sagt känna mig riktigt gammal och som om jag tillhör en annan generation än de i min egen ålder och idag är en sådan dag.Jag tycker att alla människor ska behandlas med respekt och döm till min fasa när jag går in på facebook detta otroliga fenomen som gett folk rätten att kommentera och skriva sina åsikter utan att ta hänsyn och utan att tänka på konsekvenser, och ser en ytterst hemskt ful kommentar.
En kille har länkat en artikel från sundsvalls tidning om en man som tagit livet av sig på Saltviksanstalten och dessa kommentar dyker då upp nedanför artikeln:
vad jag har hört så var det en dömd pedofil, nu hade ännu en tjej han varit på "klivit fram" så att han dog är inget man behöver sörja iallafall (person 1)
Överlägset, enda fördelen med pedofiler är att dom kör sakta förbi dagis och skolor (person 2)
Ja är de en sån så då skiter ja fullständigt i det, men tänk om det är nån som blivit rå golad av nån han verkligen litat på då ...då är de lite annat! (person 3)
Så dum som jag är går jag in och kommenterar för att försöka få folk att förstå att facebook är ett offentligt fenomen, hans familj har facebook och att man faktiskt kan hålla inne såna hemska åsikter för familjen sörjer faktiskt en anhörig.
Så jag skrev:
Oavsett om man är pedofil eller inte så har man ändå en familj och familjen har tagit detta hårt.Även om ni inte tycker att hans död är något att sörja så respektera hans familj, tänk på vad ni skriver (jag)
Och fick då följande svar:
Jag blir så ledsen och besviken på detta samhälle, hur kan folk vara så respektlösa och har sådan brist på empati? De som blir lämnad kvar är ju de anhöriga, de är personerna som måste läsa den skit ni skriver. Det är med de anhöriga jag känner empati, både pga de brott mannen stod anklagad för men också för att de inte längre har denna anhöriga kvar i livet. Världen är inte svart och vit det finns så många gråa zoner, man slutar inte älska en närstående fastän de begår hemska brott. Mina tankar går iaf till familjen som just nu går igenom en jobbig tid fylld av både chock och sorg.
Ibland kan jag som sagt känna mig riktigt gammal och som om jag tillhör en annan generation än de i min egen ålder och idag är en sådan dag.Jag tycker att alla människor ska behandlas med respekt och döm till min fasa när jag går in på facebook detta otroliga fenomen som gett folk rätten att kommentera och skriva sina åsikter utan att ta hänsyn och utan att tänka på konsekvenser, och ser en ytterst hemskt ful kommentar.
En kille har länkat en artikel från sundsvalls tidning om en man som tagit livet av sig på Saltviksanstalten och dessa kommentar dyker då upp nedanför artikeln:
vad jag har hört så var det en dömd pedofil, nu hade ännu en tjej han varit på "klivit fram" så att han dog är inget man behöver sörja iallafall (person 1)
Överlägset, enda fördelen med pedofiler är att dom kör sakta förbi dagis och skolor (person 2)
Ja är de en sån så då skiter ja fullständigt i det, men tänk om det är nån som blivit rå golad av nån han verkligen litat på då ...då är de lite annat! (person 3)
Så dum som jag är går jag in och kommenterar för att försöka få folk att förstå att facebook är ett offentligt fenomen, hans familj har facebook och att man faktiskt kan hålla inne såna hemska åsikter för familjen sörjer faktiskt en anhörig.
Så jag skrev:
Oavsett om man är pedofil eller inte så har man ändå en familj och familjen har tagit detta hårt.Även om ni inte tycker att hans död är något att sörja så respektera hans familj, tänk på vad ni skriver (jag)
Och fick då följande svar:
Hur fan kan man som familjemedlem sörja en pedofil som varit på ens egna syskon eller ens egna barn? Det för mig är brist på respekt. Men om alla nu är så satans dumma att inte kunna ställa upp för sitt egna familj så kan fanimej jag göra det. Sen vet ju inte du om jag är familj eller anhörig åt någon till dem utsatta flickorna heller så jag tycker att även jag har rätt mitt en åsikt och det jag säger står jag för också! (person 1)
Jag blir så ledsen och besviken på detta samhälle, hur kan folk vara så respektlösa och har sådan brist på empati? De som blir lämnad kvar är ju de anhöriga, de är personerna som måste läsa den skit ni skriver. Det är med de anhöriga jag känner empati, både pga de brott mannen stod anklagad för men också för att de inte längre har denna anhöriga kvar i livet. Världen är inte svart och vit det finns så många gråa zoner, man slutar inte älska en närstående fastän de begår hemska brott. Mina tankar går iaf till familjen som just nu går igenom en jobbig tid fylld av både chock och sorg.
Uppdatering
Hur förbannad blir man inte när man sedan läser detta:
sandra jag har så svårt att förstå vad du menar... speciellt när du känner familjen. Då menar du alltså att dottern som han varit på ljuger eller så är det okey att vara pedofil? Förstår inte hur vuxna människor kan sörja eller försvara en dömd pedofil efter vad han gjort. När det finns människor som dig så förstår jag varför vissa barn aldrig vågar berätta såna här saker för någon och det är ju himla tragiskt att ni försvarar en vuxen man som gjort fel istället för ett oskyldigt barn (person 1)
Hur förbannad blir man inte när man sedan läser detta:
sandra jag har så svårt att förstå vad du menar... speciellt när du känner familjen. Då menar du alltså att dottern som han varit på ljuger eller så är det okey att vara pedofil? Förstår inte hur vuxna människor kan sörja eller försvara en dömd pedofil efter vad han gjort. När det finns människor som dig så förstår jag varför vissa barn aldrig vågar berätta såna här saker för någon och det är ju himla tragiskt att ni försvarar en vuxen man som gjort fel istället för ett oskyldigt barn (person 1)
Börjar inse varför jag inte brukar lägga mig och säga min åsikt.
För allas vetskap dock så försvarar jag inte att vara pedofil. Men det kanske ni förhoppningsvis redan förstått?
För allas vetskap dock så försvarar jag inte att vara pedofil. Men det kanske ni förhoppningsvis redan förstått?
När tålamodet tryter och hjärtan behöver lättas. Är det dags att släppa sina fasader?
Jag stod i en kö häromdagen och råkade höra när ett gäng mammor pratade, det var iof inte så svårt för de som pratade stod framför mig och bakom mig, en sån där bisarr situation när de vet att man hör och man inte vet om man ska låssas att man inte hör eller om man ska hänga på snacket. Så man står där och flinar åt deras skämt och känner sig som ett femte hjul typ.
Iaf så pratade de om sina barn om hur barnen trotsade och hur frustrerande det var för dem. Den ena kvinnan sa att hennes dotter hade ett fruktansvärt humör och kunde skrika i 1,5 timme och då sa hon "det är sådana gånger man vill aga men det får man ju inte" hon sa det naturligtvis med humor i rösten. Hon menade naturligtvis inte det att hon någonsin skulle velat göra sitt barn illa men jag kunde ändå känna tack gode gud det är inte bara jag som får hemska tankar i mitt huvud (som man naturligtvis inte agerar ut på). För visst är det väl ändå tröttsamt ibland med alla mammor (och pappor) som stolt berättar hur duktiga deras barn är, hur bra relation de har till sina barn, hur underbart perfekt deras liv är både med barn och sambo och man vill bara kräkas. Inte bara för att man själv är så långt ifrån perfekt utan för att man vet att det inte är sant men mitt uppe i deras perfekta utlägg kan man ju ogärna släppa bomben, jag kan ibland skrika rätt ut bara för att jag blir så frustrerad.
Jag är inte en perfekt mamma, min son har en energinivå som han ärvt av sin far, han har överskottsenergi till tusen och jag har överskottshumör. Det borde man väl kunna säga?
Så jag brinner av ibland, när Vincent hänger sig i mitt hår och inte lyssnar när man säger åt honom hundra gånger utan bara skrattar så brinner jag av och gormar, men han har ett underbart sätt att hantera mitt överskottshumör på, han skrattar. Så mina utbrott har ingen verkan han tycker bara att det är roligt när mamma blir förbannad så om han kan hantera mitt överskottshumör med en klackspark så måste väl jag kunna hantera hans överskottsenergi på samma sätt?
Det jag vill ha sagt är att vi alla hanterar vissa saker på fel sätt, och ingen är en perfekt mamma (eller pappa) så vi kan alla slappna av och sluta sätta upp fasader om hur bra allting är för det är bara vi själva som går runt och mår dåligt av det. Ist kanske vi kan be varandra om hjälp att hantera våra små brister så att vi alla kan sträva mot att vara bättre mammor (och pappor).
Förövrigt så sover Vincent fortfarande hos oss för att vi är såna mjäkiga curlingföräldrar som inte lyckats få honom att sova i egen säng och han får ha sin tutte hur mycket han vill...
Även om ni inte tänker erkänna era brister så kanske det känns lite bättre nu när jag åtminstone släppt min fasad?
Iaf så pratade de om sina barn om hur barnen trotsade och hur frustrerande det var för dem. Den ena kvinnan sa att hennes dotter hade ett fruktansvärt humör och kunde skrika i 1,5 timme och då sa hon "det är sådana gånger man vill aga men det får man ju inte" hon sa det naturligtvis med humor i rösten. Hon menade naturligtvis inte det att hon någonsin skulle velat göra sitt barn illa men jag kunde ändå känna tack gode gud det är inte bara jag som får hemska tankar i mitt huvud (som man naturligtvis inte agerar ut på). För visst är det väl ändå tröttsamt ibland med alla mammor (och pappor) som stolt berättar hur duktiga deras barn är, hur bra relation de har till sina barn, hur underbart perfekt deras liv är både med barn och sambo och man vill bara kräkas. Inte bara för att man själv är så långt ifrån perfekt utan för att man vet att det inte är sant men mitt uppe i deras perfekta utlägg kan man ju ogärna släppa bomben, jag kan ibland skrika rätt ut bara för att jag blir så frustrerad.
Jag är inte en perfekt mamma, min son har en energinivå som han ärvt av sin far, han har överskottsenergi till tusen och jag har överskottshumör. Det borde man väl kunna säga?
Så jag brinner av ibland, när Vincent hänger sig i mitt hår och inte lyssnar när man säger åt honom hundra gånger utan bara skrattar så brinner jag av och gormar, men han har ett underbart sätt att hantera mitt överskottshumör på, han skrattar. Så mina utbrott har ingen verkan han tycker bara att det är roligt när mamma blir förbannad så om han kan hantera mitt överskottshumör med en klackspark så måste väl jag kunna hantera hans överskottsenergi på samma sätt?
Det jag vill ha sagt är att vi alla hanterar vissa saker på fel sätt, och ingen är en perfekt mamma (eller pappa) så vi kan alla slappna av och sluta sätta upp fasader om hur bra allting är för det är bara vi själva som går runt och mår dåligt av det. Ist kanske vi kan be varandra om hjälp att hantera våra små brister så att vi alla kan sträva mot att vara bättre mammor (och pappor).
Förövrigt så sover Vincent fortfarande hos oss för att vi är såna mjäkiga curlingföräldrar som inte lyckats få honom att sova i egen säng och han får ha sin tutte hur mycket han vill...
Även om ni inte tänker erkänna era brister så kanske det känns lite bättre nu när jag åtminstone släppt min fasad?
Tillbaka
Ja som sagt har det gått väldigt länge sedan jag bloggade sist. Blev less på bloggen, tyckte namnet inte passade, tyckte det var så roligt för att ladda upp bilderna tog sån tid osv...
Men nu är jag tillbaka (vi får se hur länge det håller) och förhoppningsvis ska jag ha lite mer tålamod denna gång.
Eftersom det gått sån lång tid sedan sist så gör vi väl en liten snabb presentation.
Sandra heter jag, jag är närmare 30 än 20 men jag känner mig ibland som 40 av någon anledning, men för att vara exakt är jag snart 27 år gammal. Jag bor med min sambo och min snart 1,5 år gamla son i Söråker.
För tillfället är jag arbetslös så mina dagar spenderar jag nästan till 100% här ute på solsidan.
Men nu är jag tillbaka (vi får se hur länge det håller) och förhoppningsvis ska jag ha lite mer tålamod denna gång.
Eftersom det gått sån lång tid sedan sist så gör vi väl en liten snabb presentation.
Sandra heter jag, jag är närmare 30 än 20 men jag känner mig ibland som 40 av någon anledning, men för att vara exakt är jag snart 27 år gammal. Jag bor med min sambo och min snart 1,5 år gamla son i Söråker.
För tillfället är jag arbetslös så mina dagar spenderar jag nästan till 100% här ute på solsidan.
Huset
Sambo med son
Sambo med son
Ja de va väl en förenklad beskrivning av mig och mitt liv. Jag älskar musik, jag är en gottegris och jag har dåligt tålamod och är egentligen alldeles för social för att gå hemma, så jag sitter i telefon alldeles för mycket.
Ja det är jag typ ;)
Ja det är jag typ ;)
När Vincent fyllde 1 år, en gång för länge sedan
Jaha de är nytt år och allt och jag har varit så duktig på att blogga... eller???
Sedan jag skrev sist har det hänt en del Vincent fyllde ju 1 år den 25 november, julen passerade osv.
Lägger upp lite bilder och går och skäms i ett hörn för min dåliga uppdatering.
Jag och Peter firade Vincent på hans födelsedag den 25/11 så han öppnade lite presenter den dagen. Han fick ett garage av en kompis till Peter och en sjungande valp, kläder, tallrikar, och en bobbycar av mamma och pappa.
Sedan kom släkt och vänner och firade Vincent på söndagen den 27/11
§
Sedan jag skrev sist har det hänt en del Vincent fyllde ju 1 år den 25 november, julen passerade osv.
Lägger upp lite bilder och går och skäms i ett hörn för min dåliga uppdatering.
Jag och Peter firade Vincent på hans födelsedag den 25/11 så han öppnade lite presenter den dagen. Han fick ett garage av en kompis till Peter och en sjungande valp, kläder, tallrikar, och en bobbycar av mamma och pappa.
Sedan kom släkt och vänner och firade Vincent på söndagen den 27/11
§
Ja så såg det ut på ett ungefär :)
Nu är han ju snart 1,5 så det var ju ett tag sedan men nu har ni ju fått se lite bilder iaf. ;)
