En snabbis
Har varit utan internet i evigheter nu känns det som... så jag är ute på mobilt bb en sväng.. lär ju inte ha nå pengar kvar på kortet när man surfat klart ;)
Ska ladda upp lite bilder på huset men de får bli när det riktiga internet kommer. Vi är snart klar med målningen av huset iaf och det blir jätte bra. Är supernöjd ser inte alls ut som samma gamla hus. =)
Vincent växer så det knakar och han har börjat typ krypa fast de är en liten egen teknik han har, förhoppningsvis kommer väl riktiga krypandet igång snart. Han vill dock gärna upp och stå så han kanske blir en sån som aldrig riktigt kryper utan blir tidig att gå ist. Han har tre tänder nu men de va ju ett tag sedan han fick dem, strax innan mormor dog.
Var ut med mammorna ur föräldragruppen i tisdags... riktigt skoj var det, vi var och åt på biteline och gick på bio och man kände sig som en "normal" människa för en gångs skull.. de va så trevligt så vi tänkte att vi skulle göra det till ett återkommande event =)
Detta blev ett jättekort inlägg... och hattigt men jag ville bara hojta till så ni vet att vi lever... =)
Ska ladda upp lite bilder på huset men de får bli när det riktiga internet kommer. Vi är snart klar med målningen av huset iaf och det blir jätte bra. Är supernöjd ser inte alls ut som samma gamla hus. =)
Vincent växer så det knakar och han har börjat typ krypa fast de är en liten egen teknik han har, förhoppningsvis kommer väl riktiga krypandet igång snart. Han vill dock gärna upp och stå så han kanske blir en sån som aldrig riktigt kryper utan blir tidig att gå ist. Han har tre tänder nu men de va ju ett tag sedan han fick dem, strax innan mormor dog.
Var ut med mammorna ur föräldragruppen i tisdags... riktigt skoj var det, vi var och åt på biteline och gick på bio och man kände sig som en "normal" människa för en gångs skull.. de va så trevligt så vi tänkte att vi skulle göra det till ett återkommande event =)
Detta blev ett jättekort inlägg... och hattigt men jag ville bara hojta till så ni vet att vi lever... =)
Älskade mormor
"Det finns en sorts mossa som växer på gravstenar. Vi hugger våra namn i sten för att trotsa tiden och låta vårt minne leva för evigt, och så kommer denna lilla mossa och täcker över bokstäverna och gör allt så otydligt, det är lite oklart om folk hette Rut eller Knut, och visst spelar det roll för vårt eviga minne."
...... "Jag klappar stenen lite tafatt, för hon var den bästa mormodern. Inte kan jag säga att jag sörjer henne längre men tomrummet efter någon man älskar kan ju aldrig fyllas av något annat, man blir lite hålig efter ett tag om det är många som dör för en." (Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej)
Igår var begravningen för mormor och det var jobbigt för man blev ju ledsen igen. Jag har inte känt mig speciellt ledsen på sistone, låter kanske dumt men det känns som mormor hindrar mig från att vara ledsen. Inte från "andra sidan" så klart men genom sättet hon var på. När jag tänker på mormor känner jag bara kärlek och minnena jag har av mormor gör mig lite vemodig naturligtvis men samtidigt glad, glad för att jag fick uppleva dem och glad för hur hon var som person. Mark Levengood har fel, han hade inte den bästa mormodern, det hade jag.
Det var alltid hos mormor man samlades, man åkte till mormor och fikade och det var oftast någon där förutom mormor och morfar. Ibland ringde jag mamma när hon åkte "neröver" och frågade om hon skulle till mormor och morfar och så köpte jag med mig fikabröd och gick dit och fikade med mormor, morfar och mamma. Inte för att det behövdes fikabröd egenltigen för mormor hade nästan jämt bakat bullar, hallongrottor och drömmar. Vi har firat jul hos mormor och morfar i nästan hela min uppväxt, åtminstone har mormor och morfar nästan alltid varit med för när jag var liten firade vi ju en del jular hemma. Och alltid när man kom till mormor och morfar så gick man förbi deras köksfönster och där satt mormor och löste korsord och vinkade glatt när hon såg att man kom för att hälsa på.
Mormor var en kvinna som var väldigt omtyckt av väldigt många, hon var en rolig, varm och mysig liten tant. Jag hoppas hon visste hur omtyckt hon var av alla och hur mycket vi uppskattat den tid hon varit med oss. Mormor höll ju på dö för 15 år sedan men då klarade hon sig, så jag är glad för de 15 år extra vi fått med henne. Många människor som inte var släkt med mormor, vänner till oss barnbarn och våra respektive kallade mormor för mormor och det är säkert många av dem än i dag inte en aning om vad hon egentligen hette. Hon var skojfrisk mormor och lite fräck, och hon älskade fräckisar och brukade ringa till pappa och berätta fräckisar och drog gärna några som hon nyss läst i någon tidning när man kom dit.
Jag kan inte tycka synd om henne som dog för hon hade levt sitt liv och väntat i många år på att få dö, det är inte de som dör det är synd om, de är de som blir kvar. Jag lider med morfar för han saknar mormor oerhört och för han är tomheten enorm och känslan av att ha förlorat en nära så stor att han inte kan se ljuset. Kanske blir så när man spenderat hela sitt liv med en person och sedan blir lämnad ensam kvar. Men tillslut kommer vardagen även sätta sig för honom och även om det blir tristare och tomt utan mormor kommer livet fortsätta tills den dag han och vi andra är redo för att även vi lägga igen våra ögon för sista gången. Och jag hoppas och vill tro att mormor då står där på andra sidan och välkomnar oss med öppna armar, kanske sittandes i ett fönster och lösandes ett korsord, redo med kaffe och bullar, vinkandes glatt när hon ser oss komma.
...... "Jag klappar stenen lite tafatt, för hon var den bästa mormodern. Inte kan jag säga att jag sörjer henne längre men tomrummet efter någon man älskar kan ju aldrig fyllas av något annat, man blir lite hålig efter ett tag om det är många som dör för en." (Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej)
Igår var begravningen för mormor och det var jobbigt för man blev ju ledsen igen. Jag har inte känt mig speciellt ledsen på sistone, låter kanske dumt men det känns som mormor hindrar mig från att vara ledsen. Inte från "andra sidan" så klart men genom sättet hon var på. När jag tänker på mormor känner jag bara kärlek och minnena jag har av mormor gör mig lite vemodig naturligtvis men samtidigt glad, glad för att jag fick uppleva dem och glad för hur hon var som person. Mark Levengood har fel, han hade inte den bästa mormodern, det hade jag.
Det var alltid hos mormor man samlades, man åkte till mormor och fikade och det var oftast någon där förutom mormor och morfar. Ibland ringde jag mamma när hon åkte "neröver" och frågade om hon skulle till mormor och morfar och så köpte jag med mig fikabröd och gick dit och fikade med mormor, morfar och mamma. Inte för att det behövdes fikabröd egenltigen för mormor hade nästan jämt bakat bullar, hallongrottor och drömmar. Vi har firat jul hos mormor och morfar i nästan hela min uppväxt, åtminstone har mormor och morfar nästan alltid varit med för när jag var liten firade vi ju en del jular hemma. Och alltid när man kom till mormor och morfar så gick man förbi deras köksfönster och där satt mormor och löste korsord och vinkade glatt när hon såg att man kom för att hälsa på.
Mormor var en kvinna som var väldigt omtyckt av väldigt många, hon var en rolig, varm och mysig liten tant. Jag hoppas hon visste hur omtyckt hon var av alla och hur mycket vi uppskattat den tid hon varit med oss. Mormor höll ju på dö för 15 år sedan men då klarade hon sig, så jag är glad för de 15 år extra vi fått med henne. Många människor som inte var släkt med mormor, vänner till oss barnbarn och våra respektive kallade mormor för mormor och det är säkert många av dem än i dag inte en aning om vad hon egentligen hette. Hon var skojfrisk mormor och lite fräck, och hon älskade fräckisar och brukade ringa till pappa och berätta fräckisar och drog gärna några som hon nyss läst i någon tidning när man kom dit.
Jag kan inte tycka synd om henne som dog för hon hade levt sitt liv och väntat i många år på att få dö, det är inte de som dör det är synd om, de är de som blir kvar. Jag lider med morfar för han saknar mormor oerhört och för han är tomheten enorm och känslan av att ha förlorat en nära så stor att han inte kan se ljuset. Kanske blir så när man spenderat hela sitt liv med en person och sedan blir lämnad ensam kvar. Men tillslut kommer vardagen även sätta sig för honom och även om det blir tristare och tomt utan mormor kommer livet fortsätta tills den dag han och vi andra är redo för att även vi lägga igen våra ögon för sista gången. Och jag hoppas och vill tro att mormor då står där på andra sidan och välkomnar oss med öppna armar, kanske sittandes i ett fönster och lösandes ett korsord, redo med kaffe och bullar, vinkandes glatt när hon ser oss komma.
Sov gott lilla mormor, vila i frid.
