Tankar....
Igår när jag skulle lägga Vincent så blundande jag till och då kunde jag verkligen höra mormors röst när hon ropade på Vincent... :-( Känns så overkligt..Jag har varit väldigt privilegierad och detta är det första närstående dödsfallet för mig kanske därför jag har så svårt att ta till mig att hon är borta. Jag kommer på mig själv ibland att jag tänker fel.... jag får känslan att ja men de här kan ju mormor uppleva senare som om mormor bara åkt bort, som om hon fortfarande låg på sjukhuset, som om hon fortfarande levde. Satt och gick igenom min mobil förut och hittade sms från i torsdags som syrran skickade när hon åkte in med mormor på sjukhuset, det känns så overkligt att hon dagen efter inte fanns mer.
Jag har svårt att ta till mig, och får påminna mig själv när mina tankar skenar iväg att jag aldrig mer kommer få prata med mormor att jag aldrig mer kommer få träffa mormor...
Ibland tycker jag det är orättvist att mormor fick se min systers barn växa upp och att de fick lära känna mormor men att mormor bara hann träffa min förstfödda son en kort tid innan hon gick vidare samtidigt är jag glad att hon åtminstone hann träffa honom.
Peters mamma och pappa samt hans mormor o morfar var här idag och jag blev tvungen att gå in på toaletten och andas innan jag kunde gå ut och försöka vara trevlig värdinna. Det gjorde ont i mig att se dem för det påminde mig om mormor. På slutet hade jag inte/tog jag mig inte samma tid med mormor och morfar som jag gjorde förr, ett tag var jag dit ganska ofta och fikade med dem och kollade till dem men när Vincent kom blev de inte ofta, och det gjorde ont i mig när mormor sa på sjukhuset att hon inte träffat Vincent så mycket.. Varför tog jag mig inte tiden att umgås med mormor medans tid fanns?
Jag har svårt att ta till mig, och får påminna mig själv när mina tankar skenar iväg att jag aldrig mer kommer få prata med mormor att jag aldrig mer kommer få träffa mormor...
Ibland tycker jag det är orättvist att mormor fick se min systers barn växa upp och att de fick lära känna mormor men att mormor bara hann träffa min förstfödda son en kort tid innan hon gick vidare samtidigt är jag glad att hon åtminstone hann träffa honom.
Peters mamma och pappa samt hans mormor o morfar var här idag och jag blev tvungen att gå in på toaletten och andas innan jag kunde gå ut och försöka vara trevlig värdinna. Det gjorde ont i mig att se dem för det påminde mig om mormor. På slutet hade jag inte/tog jag mig inte samma tid med mormor och morfar som jag gjorde förr, ett tag var jag dit ganska ofta och fikade med dem och kollade till dem men när Vincent kom blev de inte ofta, och det gjorde ont i mig när mormor sa på sjukhuset att hon inte träffat Vincent så mycket.. Varför tog jag mig inte tiden att umgås med mormor medans tid fanns?
Sorg i mitt hjärta
En sorgens dag, mitt hjärta känns otroligt tungt just nu. För 3 veckor sedan fick jag ett samtal som jag inte ville ha men som jag visste var oundvikligt att det någon gång skulle komma. De ringde från sjukhuset och sa att mormor blivit sämre hon hade legat där en vecka då och att de inte trodde hon skulle överleva. Vi åkte in hela släkten och det var verkligen jobbigt att se henne så dålig. Men sedan så höll hon ut och till slut fick hon åka hem. Hon hann vara hemma 2-3 dagar sedan var vi dit jag och min syster, det var sista gången jag träffade min mormor och bland de sista hon sa till mig var "ha det bra Sandra". Hon fick åka in igår igen och i morse gick hon bort.
Känns overkligt, samtidigt vet jag att det kanske var bäst för henne men det gör ont för oss som är kvar.
Sov gott lilla mormor jag kommer verkligen sakna dig.
Känns overkligt, samtidigt vet jag att det kanske var bäst för henne men det gör ont för oss som är kvar.
Sov gott lilla mormor jag kommer verkligen sakna dig.
Ett tag till...
- Vem är du? - Döden. - Har du kommti för att hämta mig? - Jag har gått intill dig länge. - Jag vet, kan du inte vänta ett tag till?
Jag tycker inte om att prata om döden, jag har ingen bekväm relation till döden. Jag har svårt att acceptera att jag ska dö någon gång och jag har svårt att acceptera att andra runt omkring mig ska dö.
En nära släkting till mig är väldigt sjuk, det är väldigt kritiskt.
Jag har försökt ställa in mig på det värsta men jag vet inte hur jag kommer reagera ändå.
Jag har väldigt kluvna känslor för mitt i all sorg så känner jag lycka över att ha fått haft denna person i mitt liv och att denna person fått träffa mitt förstfödda barn. Egoistiskt skulle jag vilja att denna person skulle få leva länge till och få se min son bli större men samtidigt vet jag att det är svårt.
Det är på något sätt svårt att förstå att denna person kanske inte kommer finnas mer i mitt liv. Oavsett om personen överlever eller inte så kommer den här personen alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Jag tycker inte om att prata om döden, jag har ingen bekväm relation till döden. Jag har svårt att acceptera att jag ska dö någon gång och jag har svårt att acceptera att andra runt omkring mig ska dö.
En nära släkting till mig är väldigt sjuk, det är väldigt kritiskt.
Jag har försökt ställa in mig på det värsta men jag vet inte hur jag kommer reagera ändå.
Jag har väldigt kluvna känslor för mitt i all sorg så känner jag lycka över att ha fått haft denna person i mitt liv och att denna person fått träffa mitt förstfödda barn. Egoistiskt skulle jag vilja att denna person skulle få leva länge till och få se min son bli större men samtidigt vet jag att det är svårt.
Det är på något sätt svårt att förstå att denna person kanske inte kommer finnas mer i mitt liv. Oavsett om personen överlever eller inte så kommer den här personen alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
