Tankar....
Igår när jag skulle lägga Vincent så blundande jag till och då kunde jag verkligen höra mormors röst när hon ropade på Vincent... :-( Känns så overkligt..Jag har varit väldigt privilegierad och detta är det första närstående dödsfallet för mig kanske därför jag har så svårt att ta till mig att hon är borta. Jag kommer på mig själv ibland att jag tänker fel.... jag får känslan att ja men de här kan ju mormor uppleva senare som om mormor bara åkt bort, som om hon fortfarande låg på sjukhuset, som om hon fortfarande levde. Satt och gick igenom min mobil förut och hittade sms från i torsdags som syrran skickade när hon åkte in med mormor på sjukhuset, det känns så overkligt att hon dagen efter inte fanns mer.
Jag har svårt att ta till mig, och får påminna mig själv när mina tankar skenar iväg att jag aldrig mer kommer få prata med mormor att jag aldrig mer kommer få träffa mormor...
Ibland tycker jag det är orättvist att mormor fick se min systers barn växa upp och att de fick lära känna mormor men att mormor bara hann träffa min förstfödda son en kort tid innan hon gick vidare samtidigt är jag glad att hon åtminstone hann träffa honom.
Peters mamma och pappa samt hans mormor o morfar var här idag och jag blev tvungen att gå in på toaletten och andas innan jag kunde gå ut och försöka vara trevlig värdinna. Det gjorde ont i mig att se dem för det påminde mig om mormor. På slutet hade jag inte/tog jag mig inte samma tid med mormor och morfar som jag gjorde förr, ett tag var jag dit ganska ofta och fikade med dem och kollade till dem men när Vincent kom blev de inte ofta, och det gjorde ont i mig när mormor sa på sjukhuset att hon inte träffat Vincent så mycket.. Varför tog jag mig inte tiden att umgås med mormor medans tid fanns?
Jag har svårt att ta till mig, och får påminna mig själv när mina tankar skenar iväg att jag aldrig mer kommer få prata med mormor att jag aldrig mer kommer få träffa mormor...
Ibland tycker jag det är orättvist att mormor fick se min systers barn växa upp och att de fick lära känna mormor men att mormor bara hann träffa min förstfödda son en kort tid innan hon gick vidare samtidigt är jag glad att hon åtminstone hann träffa honom.
Peters mamma och pappa samt hans mormor o morfar var här idag och jag blev tvungen att gå in på toaletten och andas innan jag kunde gå ut och försöka vara trevlig värdinna. Det gjorde ont i mig att se dem för det påminde mig om mormor. På slutet hade jag inte/tog jag mig inte samma tid med mormor och morfar som jag gjorde förr, ett tag var jag dit ganska ofta och fikade med dem och kollade till dem men när Vincent kom blev de inte ofta, och det gjorde ont i mig när mormor sa på sjukhuset att hon inte träffat Vincent så mycket.. Varför tog jag mig inte tiden att umgås med mormor medans tid fanns?
Kommentarer
Trackback
