brokenpiece

Jag vet att det finns bra människor som jobbar inom vården, och jag vet att det är många som får hjälp problemet är att få komma till dessa människor som faktiskt kan hjälpa en.

Det har med jämna mellanrum dykt upp artiklar i Dagbladet och Sundsvalls tidning om Timrå tjejen Jill som dog för att hon blev nekad ambulanstransport. Och det skrämmande med detta och flera andra fall är att man inte tas på allvar när man i ett första skede är i kontakt med vården.

För att inte dra upp andra människors historier kan jag berätta om när jag sist sökte vård på Sundsvalls sjukhus.


I vintras var jag till tandläkaren och drog en visdomstand. Sedan gick jag hem och pjålade mig och mådde inte bra och tänkte att ja men jag är väl fjantig. Sedan på natten vaknade jag och tyckte att jag hade svårare att andas och tordes inte somna om. Så på morgonen såg jag ju att jag svullit i halsen (tänkte att ja men det där berodde säkert på att jag legat på sidan) ringde tandläkaren och de ville att jag skulle komma in på eftermiddagen för att kolla om jag var tvungen att äta penecillin.
Hur jag såg ut på morgonen


Mitt på dagen

Från morgonen till eftermiddagen svällde jag upp dubbelt så mycket och när jag kom till tandläkaren så sa han att det var en infektion, att det måste legat bakterier bakom tanden som följde med ner i hålet och vandrade ner mot halsen. Så han skrev ut penecillin men jag mådde verkligen jättedåligt på kvällen och till slut åkte jag in på sjukhuset. Väl på akuten tittade sköterskan på mig, gick och frågade läkaren, och sa att "detta är inte ett fall för oss, åk ner på vårdcentralen (primärjouren) i stan. Så jag åkte dit och fick vänta där. Fick träffa en läkare där som sa "detta är egentligen inte ett fall för oss utan för tandläkaren". Jo jag vet sa jag men jag har lite svårt att andas och prata. Ja hon tog blodprov för att se vad jag hade för sänka och gav kortisontabletter för svullnaden och sa att svullnaden skulle lägga sig inom 20 min. 20 minuter gick och svullnaden la sig inte ett dugg. Så kom hon in och och sa att hon tordes inte skicka hem mig för jag hade så hög sänka närmare 170 så hon skickade mig upp till akuten igen. Där satt jag hela kvällen. Till slut efter att jag gnällt och hotat att gå hem och inte komma tillbaka så fick jag träffa läkaren för öra, näsa hals och han sa att det var en kraftig infektion och jag blev inlagd. Jag var då så svullen att jag knappt kunde prata, för infektionen tryckte upp tungan i gomen, halsmandlarna var också väldigt svullna. Min sänka gick upp i 240 (sänkan på en frisk person ligger under 8) och jag fick behandlas i 4 dagar med två olika penecillin intravöst och jag fick reaktion på ena penecillinet för det var så starkt.

Sedan fick jag åka hem och äta penecillin i 10 dagar till. Så om jag inte stått på mig då? Om jag bara åkt hem?

Det är jättelätt för dem som sitter och säger att Jill borde ha åkt in med någon annan men när man får höra att man inte är ett akutfall, prioriterat fall ja vad ska man då göra?

Man ska inte som patient behöva bråka och stå på sig för att få hjälp för de som inte orkar göra det, de är de som verkligen blir drabbade illa.
Alla har rätt till bra sjukvård, tyvärr får inte alla det.