Gud som haver barnen kär....
Klockan är mellan 22-23.00 och man går och lägger sig för natten bara för att vakna ca 1 timme senare och sedan fortsätter det ca 4-6 gånger till innan klockan är mellan 06.00-07.00 och så är det varje natt. Ibland är det gråt och skrik och ibland är det jättestora vakna ögon, ibland somnar han om direkt och ibland tar det lång tid. Man blir frustrerad, det är inte alltid lätt att vara förälder och den irritation och frustration man upplevt under nattens gång är som bortblåst när det blir morgon och man med stora svarta ringar under ögonen möts av det vackraste leende som finns.
Ingen förälder är perfekt, jag kan åtminstone erkänna att jag inte är det men jag vill gärna tro att jag duger som förälder även om jag inte är perfekt. Det som gör en ledsen är när det operfekta tar en ohygglig form, när irritationen och frustrationen har gått för långt och föräldrar tar förödande beslut. Många barn lever fruktansvärda liv och varje dag läser man om barn som utsatts för hemska brott och man blir ledsen, förbannad och tycker oerhört synd om barnen som är försvarslösa mot de personer som de ser upp till och älskar mest.
Jag vet inte om det sker mer brott mot barn, om tidningarna skriver mer om det, eller om man bara ser det mer för att man själv har blivit förälder men det gör ont i mammahjärtat när man läser om dessa barns öden. Hur kan det bli så?
Vad får en förälder att ta det steget att göra sitt barn illa? Är det bara att de inte är lämpade som föräldrar eller spelar samhället någon roll i detta? Är det bara idioter som är dumma i huvudet eller finns det människor som sökt hjälp som inte får hjälp av vården, sociala myndigheter osv?
Jag tänker på mamman som dränkte sina söner för att hon inte hade pengar och blivit nekad bidrag av sociala (om det nu var så), eller pappan som misshandlade sitt barn till döds, där sociala skulle ha föräldrarna under uppsyn. Vilken roll och vilken skyldighet har samhället mot dessa barn? Föräldrar till barn med kolik som skakar sina barn till döds för att de är frustrerade och slutkörda…
Givetvis ligger ansvaret hos föräldrarna men man kan ju inte låta bli att undra om vissa av dessa tragiska historier hade kunnat sluta annorlunda med hjälp från samhället.
