brokenpiece

Jag stod i en kö häromdagen och råkade höra när ett gäng mammor pratade, det var iof inte så svårt för de som pratade stod framför mig och bakom mig, en sån där bisarr situation när de vet att man hör och man inte vet om man ska låssas att man inte hör eller om man ska hänga på snacket. Så man står där och flinar åt deras skämt och känner sig som ett femte hjul typ.

Iaf så pratade de om sina barn om hur barnen trotsade och hur frustrerande det var för dem. Den ena kvinnan sa att hennes dotter hade ett fruktansvärt humör och kunde skrika i 1,5 timme och då sa hon "det är sådana gånger man vill aga men det får man ju inte" hon sa det naturligtvis med humor i rösten. Hon menade naturligtvis inte det att hon någonsin skulle velat göra sitt barn illa men jag kunde ändå känna tack gode gud det är inte bara jag som får hemska tankar i mitt huvud (som man naturligtvis inte agerar ut på). För visst är det väl ändå tröttsamt ibland med alla mammor (och pappor) som stolt berättar hur duktiga deras barn är, hur bra relation de har till sina barn, hur underbart perfekt deras liv är både med barn och sambo och man vill bara kräkas. Inte bara för att man själv är så långt ifrån perfekt utan för att man vet att det inte är sant men mitt uppe i deras perfekta utlägg kan man ju ogärna släppa bomben, jag kan ibland skrika rätt ut bara för att jag blir så frustrerad.


Jag är inte en perfekt mamma, min son har en energinivå som han ärvt av sin far, han har överskottsenergi till tusen och jag har överskottshumör. Det borde man väl kunna säga?

Så jag brinner av ibland, när Vincent hänger sig i mitt hår och inte lyssnar när man säger åt honom hundra gånger utan bara skrattar så brinner jag av och gormar, men han har ett underbart sätt att hantera mitt överskottshumör på, han skrattar. Så mina utbrott har ingen verkan han tycker bara att det är roligt när mamma blir förbannad så om han kan hantera mitt överskottshumör med en klackspark så måste väl jag kunna hantera hans överskottsenergi på samma sätt?

Det jag vill ha sagt är att vi alla hanterar vissa saker på fel sätt, och ingen är en perfekt mamma (eller pappa) så vi kan alla slappna av och sluta sätta upp fasader om hur bra allting är för det är bara vi själva som går runt och mår dåligt av det. Ist kanske vi kan be varandra om hjälp att hantera våra små brister så att vi alla kan sträva mot att vara bättre mammor (och pappor).

Förövrigt så sover Vincent fortfarande hos oss för att vi är såna mjäkiga curlingföräldrar som inte lyckats få honom att sova i egen säng och han får ha sin tutte hur mycket han vill...

Även om ni inte tänker erkänna era brister så kanske det känns lite bättre nu när jag åtminstone släppt min fasad?