brokenpiece

När orken tryter som förälder så läste jag någonstans på facebook (naturligtvis var annars?) en lista med saker som skulle göra att man kunde vända sina negativa tankar om föräldraskapet till något positivt.
Och visst är det så ibland är det inte så jätteskoj att vara förälder men man biter ihop och sedan kommer det stunder som verkligen är guld värda och alla de tråkiga/jobbiga stunder man haft flyger ut genom fönstret med rekordsnabb hastighet.

Jag upplevde en sån otroligt positiv händelse häromdagen.
Jag satt och matade Vincent och busade lite med honom medan han åt. Mitt upp i allt så tittar han på mig med busigt leende ögon, böjer sig fram och smeker mig på kinden. Jag smälte som smör i solsken och gick med ett fånigt leende på läpparna i stort sätt hela dagen.

Tänk att så små saker kan få en att må så otroligt bra. Det är ju egentligen helt fantastiskt. Att en enkel gest kan göra att man bara fylls av lycka.

Det sätter saker i perspektiv. Varför ska man hela tiden gå runt och vara negativ istället för att njuta av nuet? Sluta älta och slita sitt eget hår av diverse problem man känner hopar sig över en och istället bara vara i nuet och njuta av alla dessa underbara små gester som finns runt omkring men som man riskerar att missa när man går runt med sin negativa bekymmrarmössa på.

Jag vet att det finns bra människor som jobbar inom vården, och jag vet att det är många som får hjälp problemet är att få komma till dessa människor som faktiskt kan hjälpa en.

Det har med jämna mellanrum dykt upp artiklar i Dagbladet och Sundsvalls tidning om Timrå tjejen Jill som dog för att hon blev nekad ambulanstransport. Och det skrämmande med detta och flera andra fall är att man inte tas på allvar när man i ett första skede är i kontakt med vården.

För att inte dra upp andra människors historier kan jag berätta om när jag sist sökte vård på Sundsvalls sjukhus.


I vintras var jag till tandläkaren och drog en visdomstand. Sedan gick jag hem och pjålade mig och mådde inte bra och tänkte att ja men jag är väl fjantig. Sedan på natten vaknade jag och tyckte att jag hade svårare att andas och tordes inte somna om. Så på morgonen såg jag ju att jag svullit i halsen (tänkte att ja men det där berodde säkert på att jag legat på sidan) ringde tandläkaren och de ville att jag skulle komma in på eftermiddagen för att kolla om jag var tvungen att äta penecillin.
Hur jag såg ut på morgonen


Mitt på dagen

Från morgonen till eftermiddagen svällde jag upp dubbelt så mycket och när jag kom till tandläkaren så sa han att det var en infektion, att det måste legat bakterier bakom tanden som följde med ner i hålet och vandrade ner mot halsen. Så han skrev ut penecillin men jag mådde verkligen jättedåligt på kvällen och till slut åkte jag in på sjukhuset. Väl på akuten tittade sköterskan på mig, gick och frågade läkaren, och sa att "detta är inte ett fall för oss, åk ner på vårdcentralen (primärjouren) i stan. Så jag åkte dit och fick vänta där. Fick träffa en läkare där som sa "detta är egentligen inte ett fall för oss utan för tandläkaren". Jo jag vet sa jag men jag har lite svårt att andas och prata. Ja hon tog blodprov för att se vad jag hade för sänka och gav kortisontabletter för svullnaden och sa att svullnaden skulle lägga sig inom 20 min. 20 minuter gick och svullnaden la sig inte ett dugg. Så kom hon in och och sa att hon tordes inte skicka hem mig för jag hade så hög sänka närmare 170 så hon skickade mig upp till akuten igen. Där satt jag hela kvällen. Till slut efter att jag gnällt och hotat att gå hem och inte komma tillbaka så fick jag träffa läkaren för öra, näsa hals och han sa att det var en kraftig infektion och jag blev inlagd. Jag var då så svullen att jag knappt kunde prata, för infektionen tryckte upp tungan i gomen, halsmandlarna var också väldigt svullna. Min sänka gick upp i 240 (sänkan på en frisk person ligger under 8) och jag fick behandlas i 4 dagar med två olika penecillin intravöst och jag fick reaktion på ena penecillinet för det var så starkt.

Sedan fick jag åka hem och äta penecillin i 10 dagar till. Så om jag inte stått på mig då? Om jag bara åkt hem?

Det är jättelätt för dem som sitter och säger att Jill borde ha åkt in med någon annan men när man får höra att man inte är ett akutfall, prioriterat fall ja vad ska man då göra?

Man ska inte som patient behöva bråka och stå på sig för att få hjälp för de som inte orkar göra det, de är de som verkligen blir drabbade illa.
Alla har rätt till bra sjukvård, tyvärr får inte alla det.

När slutade folk att visa varandra respekt? När slutade folk att bry sig om andra? När började det att bli helt okej att slänga ur sig precis vad som helst för att "alla har ju rätt till en åsikt".

Ibland kan jag som sagt känna mig riktigt gammal och som om jag tillhör en annan generation än de i min egen ålder och idag är en sådan dag.Jag tycker att alla människor ska behandlas med respekt och döm till min fasa när jag går in på facebook detta otroliga fenomen som gett folk rätten att kommentera och skriva sina åsikter utan att ta hänsyn och utan att tänka på konsekvenser, och ser en ytterst hemskt ful kommentar.

En kille har länkat en artikel från sundsvalls tidning om en man som tagit livet av sig på Saltviksanstalten och dessa kommentar dyker då upp nedanför artikeln:

vad jag har hört så var det en dömd pedofil, nu hade ännu en tjej han varit på "klivit fram" så att han dog är inget man behöver sörja iallafall (person 1)

Överlägset, enda fördelen med pedofiler är att dom kör sakta förbi dagis och skolor (person 2)

Ja är de en sån så då skiter ja fullständigt i det, men tänk om det är nån som blivit rå golad av nån han verkligen litat på då ...då är de lite annat! (person 3)

Så dum som jag är går jag in och kommenterar för att försöka få folk att förstå att facebook är ett offentligt fenomen, hans familj har facebook och att man faktiskt kan hålla inne såna hemska åsikter för familjen sörjer faktiskt en anhörig.
Så jag skrev:

Oavsett om man är pedofil eller inte så har man ändå en familj och familjen har tagit detta hårt.Även om ni inte tycker att hans död är något att sörja så respektera hans familj, tänk på vad ni skriver (jag)

Och fick då följande svar:

Hur fan kan man som familjemedlem sörja en pedofil som varit på ens egna syskon eller ens egna barn? Det för mig är brist på respekt. Men om alla nu är så satans dumma att inte kunna ställa upp för sitt egna familj så kan fanimej jag göra det. Sen vet ju inte du om jag är familj eller anhörig åt någon till dem utsatta flickorna heller så jag tycker att även jag har rätt mitt en åsikt och det jag säger står jag för också! (person 1)

Jag blir så ledsen och besviken på detta samhälle, hur kan folk vara så respektlösa och har sådan brist på empati? De som blir lämnad kvar är ju de anhöriga, de är personerna som måste läsa den skit ni skriver. Det är med de anhöriga jag känner empati, både pga de brott mannen stod anklagad för men också för att de inte längre har denna anhöriga kvar i livet. Världen är inte svart och vit det finns så många gråa zoner, man slutar inte älska en närstående fastän de begår hemska brott. Mina tankar går iaf till familjen som just nu går igenom en jobbig tid fylld av både chock och sorg.

Jag stod i en kö häromdagen och råkade höra när ett gäng mammor pratade, det var iof inte så svårt för de som pratade stod framför mig och bakom mig, en sån där bisarr situation när de vet att man hör och man inte vet om man ska låssas att man inte hör eller om man ska hänga på snacket. Så man står där och flinar åt deras skämt och känner sig som ett femte hjul typ.

Iaf så pratade de om sina barn om hur barnen trotsade och hur frustrerande det var för dem. Den ena kvinnan sa att hennes dotter hade ett fruktansvärt humör och kunde skrika i 1,5 timme och då sa hon "det är sådana gånger man vill aga men det får man ju inte" hon sa det naturligtvis med humor i rösten. Hon menade naturligtvis inte det att hon någonsin skulle velat göra sitt barn illa men jag kunde ändå känna tack gode gud det är inte bara jag som får hemska tankar i mitt huvud (som man naturligtvis inte agerar ut på). För visst är det väl ändå tröttsamt ibland med alla mammor (och pappor) som stolt berättar hur duktiga deras barn är, hur bra relation de har till sina barn, hur underbart perfekt deras liv är både med barn och sambo och man vill bara kräkas. Inte bara för att man själv är så långt ifrån perfekt utan för att man vet att det inte är sant men mitt uppe i deras perfekta utlägg kan man ju ogärna släppa bomben, jag kan ibland skrika rätt ut bara för att jag blir så frustrerad.


Jag är inte en perfekt mamma, min son har en energinivå som han ärvt av sin far, han har överskottsenergi till tusen och jag har överskottshumör. Det borde man väl kunna säga?

Så jag brinner av ibland, när Vincent hänger sig i mitt hår och inte lyssnar när man säger åt honom hundra gånger utan bara skrattar så brinner jag av och gormar, men han har ett underbart sätt att hantera mitt överskottshumör på, han skrattar. Så mina utbrott har ingen verkan han tycker bara att det är roligt när mamma blir förbannad så om han kan hantera mitt överskottshumör med en klackspark så måste väl jag kunna hantera hans överskottsenergi på samma sätt?

Det jag vill ha sagt är att vi alla hanterar vissa saker på fel sätt, och ingen är en perfekt mamma (eller pappa) så vi kan alla slappna av och sluta sätta upp fasader om hur bra allting är för det är bara vi själva som går runt och mår dåligt av det. Ist kanske vi kan be varandra om hjälp att hantera våra små brister så att vi alla kan sträva mot att vara bättre mammor (och pappor).

Förövrigt så sover Vincent fortfarande hos oss för att vi är såna mjäkiga curlingföräldrar som inte lyckats få honom att sova i egen säng och han får ha sin tutte hur mycket han vill...

Även om ni inte tänker erkänna era brister så kanske det känns lite bättre nu när jag åtminstone släppt min fasad?

Ja som sagt har det gått väldigt länge sedan jag bloggade sist. Blev less på bloggen, tyckte namnet inte passade, tyckte det var så roligt för att ladda upp bilderna tog sån tid osv...
Men nu är jag tillbaka (vi får se hur länge det håller) och förhoppningsvis ska jag ha lite mer tålamod denna gång.

Eftersom det gått sån lång tid sedan sist så gör vi väl en liten snabb presentation.

Sandra heter jag, jag är närmare 30 än 20 men jag känner mig ibland som 40 av någon anledning, men för att vara exakt är jag snart 27 år gammal. Jag bor med min sambo och min snart 1,5 år gamla son i Söråker.
För tillfället är jag arbetslös så mina dagar spenderar jag nästan till 100% här ute på solsidan.

Jaha de är nytt år och allt och jag har varit så duktig på att blogga... eller???

Sedan jag skrev sist har det hänt en del Vincent fyllde ju 1 år den 25 november, julen passerade osv.

Lägger upp lite bilder och går och skäms i ett hörn för min dåliga uppdatering.

 

Ja så såg det ut på ett ungefär :)

Nu är han ju snart 1,5 så det var ju ett tag sedan men nu har ni ju fått se lite bilder iaf. ;)

 

 

 

Det blir inte mycket skrivet här, har funderat på att byta blogg då brokenpiece låter så deprimerande, jag känner mig inte längre som en trasig skärva.

Om en vecka blir min lilla kille 1 år. Hoppas han är frisk till dess för han har dragit på sig en förkylning.

Jag har en fråga till er som läser, min energi har börjat dala och jag känner att jag hela tiden går i motvind. Ett frö av tvivel har börjat gro inom mig, kan det vara så att jag jagar enhörningar?

Jag har varit till 3 läkare med vincent och haft kontakt med 3-4 per mail. Första läkaren sa att det var en sömnstörning, andra läkaren kollade allergi och den tredje läkaren kollade gluten men trodde att det var sömnrelaterat.

De jag pratat med per mail som har varit lite mer specialiserade har även de pratat om att det ska vara kostrelaterat.

Vi fick ett brev från läkare nr två att de hittat en lätt ägg allergi och att vi skulle utesluta ägg ur kosten men att han inte var allergisk mot mjölk. Samtidigt fick jag ett mail av en annan läkare som sa att han reagerat på ägg enbart visar att han har allergiska tendenser och han sa att mjölkallergi inte kunde uteslutas genom blodprov när barn är så små som Vincent.

Jag vet inte vad jag ska göra i detta läge, ska jag fortsätta kriga? Ska jag uppsöka ytterligare en läkare? Ska jag försöka få remiss till barnklinken i Sundsvall (förra gången fick vi åka till barnavd på Härnösands sjukhus) där jag vet att de har en barnläkare som är duktig på allergier eller ska jag ge upp?
Jag vill inte utsätta Vincent för en massa onödigt testande samtidigt har de inte gjort en riktig/nogrann utredning, bör man kräva en sådan?

Pest eller kolera, ska jag utsätta honom för mer tester eller ge mig? Antingen är det något han får lida nu eller senare för.

Vart har min lilla, rofyllda bebis tagit vägen? Nää vänta nu... han har aldrig varit den lilla snälla superlugna bebis som alla fått för sig... han har dubbla sidor av sitt mynt denna lilla man men trots det är han ju världens underbaraste.

Han kan verkligen inte sitta still, han är klåfingrig till tusen, han har humör, han målinriktad och har en energi som är enorm och han skiter verkligen i vad man säger.

Han älskar att leka jagis, han tycker väldigt mycket om musik (både att lyssna på och utöva) , han tycker om att plocka ur diskmaskinen, han tycker det är roligt att leka med vatten och han gillar elektroniska prylar som; mobiltelefoner, fjärrkontroller mm.

Han ogillar att borsta tänderna och protesterar ljudligt, han gillar inte mössor och drar alltid av sig dem, han kan ibland tycka att stora hundar är läskiga och han tycker inte om att man torkar bort snor.

Han är närmare 80 cm lång och väger över 11 kg, han kan gå lite grand men väljer oftast att krypa, han har 8 tänder och han är väldigt morgonpigg men vaknar ändå flera gånger på nätterna. Han öppnar alla skåpdörrar och lådor som han kommer åt och sliter ut allt innehåll som han hittar för att sedan gå till nästa ställe och röja.

Om 3 veckor blir min lilla pojke 1 år... tiden har gått så sjukt fort.

Jag har blivit sentimental och gråtmild, jag erkänner. Jag har blivit världens lipsill och jag kan inte rå för det. När jag var 12 år gick jag på Titanic med en vän och alla på bion grät och jag tyckte bara de var pinsamma som grät till en film. I dagens läge kan jag verkligen inte se vissa saker, jag klarar absolut inte av att se förlossningsscener från t ex sjukhuset eller den där serien som utspelar sig på bb, då sprutar tårarna ur ögonen på mig. I morse satt jag mig framför tvn och tänkte se ett gammalt avsnitt av Cityakuten och det finns ETT avsnitt från cityakuten som jag verkligen inte kan se utan att böla ögonen ur mig och det är avsnittet de visade i morse. Jag har sett avsnittet säkert 2-4 gånger förut men jag slog av tvn för jag hade målat ögonen och tänkte inte göra det igen. Ni som inte såg på Cityakuten i morse och undrar vilket avsnitt jag är så blödig för så kan jag meddela att det är avsnittet som utsspelar sig på Hawaii när Mark Green dör i cancer, usch de är så sorgligt.

(lånad bild)

Klockan är mellan 22-23.00 och man går och lägger sig för natten bara för att vakna ca 1 timme senare och sedan fortsätter det ca 4-6 gånger till innan klockan är mellan 06.00-07.00 och så är det varje natt. Ibland är det gråt och skrik och ibland är det jättestora vakna ögon, ibland somnar han om direkt och ibland tar det lång tid. Man blir frustrerad, det är inte alltid lätt att vara förälder och den irritation och frustration man upplevt under nattens gång är som bortblåst när det blir morgon och man med stora svarta ringar under ögonen möts av det vackraste leende som finns.

Ingen förälder är perfekt, jag kan åtminstone erkänna att jag inte är det men jag vill gärna tro att jag duger som förälder även om jag inte är perfekt. Det som gör en ledsen är när det operfekta tar en ohygglig form, när irritationen och frustrationen har gått för långt och föräldrar tar förödande beslut. Många barn lever fruktansvärda liv och varje dag läser man om barn som utsatts för hemska brott och man blir ledsen, förbannad och tycker oerhört synd om barnen som är försvarslösa mot de personer som de ser upp till och älskar mest.

Jag vet inte om det sker mer brott mot barn, om tidningarna skriver mer om det, eller om man bara ser det mer för att man själv har blivit förälder men det gör ont i mammahjärtat när man läser om dessa barns öden. Hur kan det bli så?

Vad får en förälder att ta det steget att göra sitt barn illa? Är det bara att de inte är lämpade som föräldrar eller spelar samhället någon roll i detta? Är det bara idioter som är dumma i huvudet eller finns det människor som sökt hjälp som inte får hjälp av vården, sociala myndigheter osv?

Jag tänker på mamman som dränkte sina söner för att hon inte hade pengar och blivit nekad bidrag av sociala (om det nu var så), eller pappan som misshandlade sitt barn till döds, där sociala skulle ha föräldrarna under uppsyn. Vilken roll och vilken skyldighet har samhället mot dessa barn? Föräldrar till barn med kolik som skakar sina barn till döds för att de är frustrerade och slutkörda…

Givetvis ligger ansvaret hos föräldrarna men man kan ju inte låta bli att undra om vissa av dessa tragiska historier hade kunnat sluta annorlunda med hjälp från samhället.

Har varit utan internet i evigheter nu känns det som... så jag är ute på mobilt bb en sväng.. lär ju inte ha nå pengar kvar på kortet när man surfat klart ;)

Ska ladda upp lite bilder på huset men de får bli när det riktiga internet kommer. Vi är snart klar med målningen av huset iaf och det blir jätte bra. Är supernöjd ser inte alls ut som samma gamla hus. =)

Vincent växer så det knakar och han har börjat typ krypa fast de är en liten egen teknik han har, förhoppningsvis kommer väl riktiga krypandet igång snart. Han vill dock gärna upp och stå så han kanske blir en sån som aldrig riktigt kryper utan blir tidig att gå ist. Han har tre tänder nu men de va ju ett tag sedan han fick dem, strax innan mormor dog.

Var ut med mammorna ur föräldragruppen i tisdags... riktigt skoj var det, vi var och åt på biteline och gick på bio och man kände sig som en "normal" människa för en gångs skull.. de va så trevligt så vi tänkte att vi skulle göra det till ett återkommande event =)


Detta blev ett jättekort inlägg... och hattigt men jag ville bara hojta till så ni vet att vi lever... =)

"Det finns en sorts mossa som växer på gravstenar. Vi hugger våra namn i sten för att trotsa tiden och låta vårt minne leva för evigt, och så kommer denna lilla mossa och täcker över bokstäverna och gör allt så otydligt, det är lite oklart om folk hette Rut eller Knut, och visst spelar det roll för vårt eviga minne."

...... "Jag klappar stenen lite tafatt, för hon var den bästa mormodern. Inte kan jag säga att jag sörjer henne längre men tomrummet efter någon man älskar kan ju aldrig fyllas av något annat, man blir lite hålig efter ett tag om det är många som dör för en." (Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej)

Igår var begravningen för mormor och det var jobbigt för man blev ju ledsen igen. Jag har inte känt mig speciellt ledsen på sistone, låter kanske dumt men det känns som mormor hindrar mig från att vara ledsen. Inte från "andra sidan" så klart men genom sättet hon var på. När jag tänker på mormor känner jag bara kärlek och minnena jag har av mormor gör mig lite vemodig naturligtvis men samtidigt glad, glad för att jag fick uppleva dem och glad för hur hon var som person. Mark Levengood har fel, han hade inte den bästa mormodern, det hade jag.

Det var alltid hos mormor man samlades, man åkte till mormor och fikade och det var oftast någon där förutom mormor och morfar. Ibland ringde jag mamma när hon åkte "neröver" och frågade om hon skulle till mormor och morfar och så köpte jag med mig fikabröd och gick dit och fikade med mormor, morfar och mamma. Inte för att det behövdes fikabröd egenltigen för mormor hade nästan jämt bakat bullar, hallongrottor och drömmar. Vi har firat jul hos mormor och morfar i nästan hela min uppväxt, åtminstone har mormor och morfar nästan alltid varit med för när jag var liten firade vi ju en del jular hemma. Och alltid när man kom till mormor och morfar så gick man förbi deras köksfönster och där satt mormor och löste korsord och vinkade glatt när hon såg att man kom för att hälsa på.

Mormor var en kvinna som var väldigt omtyckt av väldigt många, hon var en rolig, varm och mysig liten tant. Jag hoppas hon visste hur omtyckt hon var av alla och hur mycket vi uppskattat den tid hon varit med oss. Mormor höll ju på dö för 15 år sedan men då klarade hon sig, så jag är glad för de 15 år extra vi fått med henne. Många människor som inte var släkt med mormor, vänner till oss barnbarn och våra respektive kallade mormor för mormor och det är säkert många av dem än i dag inte en aning om vad hon egentligen hette. Hon var skojfrisk mormor och lite fräck, och hon älskade fräckisar och brukade ringa till pappa och berätta fräckisar och drog gärna några som hon nyss läst i någon tidning när man kom dit.



Jag kan inte tycka synd om henne som dog för hon hade levt sitt liv och väntat i många år på att få dö, det är inte de som dör det är synd om, de är de som blir kvar. Jag lider med morfar för han saknar mormor oerhört och för han är tomheten enorm och känslan av att ha förlorat en nära så stor att han inte kan se ljuset. Kanske blir så när man spenderat hela sitt liv med en person och sedan blir lämnad ensam kvar. Men tillslut kommer vardagen även sätta sig för honom och även om det blir tristare och tomt utan mormor kommer livet fortsätta tills den dag han och vi andra är redo för att även vi lägga igen våra ögon för sista gången. Och jag hoppas och vill tro att mormor då står där på andra sidan och välkomnar oss med öppna armar, kanske sittandes i ett fönster och lösandes ett korsord, redo med kaffe och bullar, vinkandes glatt när hon ser oss komma.

Igår när jag skulle lägga Vincent så blundande jag till och då kunde jag verkligen höra mormors röst när hon ropade på Vincent... :-( Känns så overkligt..Jag har varit väldigt privilegierad och detta är det första närstående dödsfallet för mig kanske därför jag har så svårt att ta till mig att hon är borta. Jag kommer på mig själv ibland att jag tänker fel.... jag får känslan att ja men de här kan ju mormor uppleva senare som om mormor bara åkt bort, som om hon fortfarande låg på sjukhuset, som om hon fortfarande levde. Satt och gick igenom min mobil förut och hittade sms från i torsdags som syrran skickade när hon åkte in med mormor på sjukhuset, det känns så overkligt att hon dagen efter inte fanns mer.
Jag har svårt att ta till mig, och får påminna mig själv när mina tankar skenar iväg att jag aldrig mer kommer få prata med mormor att jag aldrig mer kommer få träffa mormor...


Ibland tycker jag det är orättvist att mormor fick se min systers barn växa upp och att de fick lära känna mormor men att mormor bara hann träffa min förstfödda son en kort tid innan hon gick vidare samtidigt är jag glad att hon åtminstone hann träffa honom.

Peters mamma och pappa samt hans mormor o morfar var här idag och jag blev tvungen att gå in på toaletten och andas innan jag kunde gå ut och försöka vara trevlig värdinna. Det gjorde ont i mig att se dem för det påminde mig om mormor. På slutet hade jag inte/tog jag mig inte samma tid med mormor och morfar som jag gjorde förr, ett tag var jag dit ganska ofta och fikade med dem och kollade till dem men när Vincent kom blev de inte ofta, och det gjorde ont i mig när mormor sa på sjukhuset att hon inte träffat Vincent så mycket.. Varför tog jag mig inte tiden att umgås med mormor medans tid fanns?

En sorgens dag, mitt hjärta känns otroligt tungt just nu. För 3 veckor sedan fick jag ett samtal som jag inte ville ha men som jag visste var oundvikligt att det någon gång skulle komma. De ringde från sjukhuset och sa att mormor blivit sämre hon hade legat där en vecka då och att de inte trodde hon skulle överleva. Vi åkte in hela släkten och det var verkligen jobbigt att se henne så dålig. Men sedan så höll hon ut och till slut fick hon åka hem. Hon hann vara hemma 2-3 dagar sedan var vi dit jag och min syster, det var sista gången jag träffade min mormor och bland de sista hon sa till mig var "ha det bra Sandra". Hon fick åka in igår igen och i morse gick hon bort.

Känns overkligt, samtidigt vet jag att det kanske var bäst för henne men det gör ont för oss som är kvar.

Sov gott lilla mormor jag kommer verkligen sakna dig.

- Vem är du? - Döden. - Har du kommti för att hämta mig? - Jag har gått intill dig länge. - Jag vet, kan du inte vänta ett tag till?

Jag tycker inte om att prata om döden, jag har ingen bekväm relation till döden. Jag har svårt att acceptera att jag ska dö någon gång och jag har svårt att acceptera att andra runt omkring mig ska dö.
En nära släkting till mig är väldigt sjuk, det är väldigt kritiskt.
Jag har försökt ställa in mig på det värsta men jag vet inte hur jag kommer reagera ändå.

Jag har väldigt kluvna känslor för mitt i all sorg så känner jag lycka över att ha fått haft denna person i mitt liv och att denna person fått träffa mitt förstfödda barn. Egoistiskt skulle jag vilja att denna person skulle få leva länge till och få se min son bli större men samtidigt vet jag att det är svårt.

Det är på något sätt svårt att förstå att denna person kanske inte kommer finnas mer i mitt liv. Oavsett om personen överlever eller inte så kommer den här personen alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.